Det började bli mörkare i sjukhussalen, som om det vore i en stor skog. Jag kunde höra vinden blåsa genom löven, fast det verkade vara långt bort i skogen. Du har troligen hört en vindfläkt, som blåser i löven komma närmare och närmare Dig. Jag tänkte: “Jaha, det här är döden, som kommer för att ta mig.” Å! Min själ måste möta Gud, jag försökte be men kunde inte.
Vinden kom närmare, ljöd högre och högre. Löven rasslade och plötsligt var jag borta.
Det verkade sedan, som om jag åter var en liten barfotapojke, som stod i gränden under samma träd. Jag hörde samma Röst, som sa: “Rök eller drick aldrig!” Och löven jag hörde var de samma, som blåste i det där trädet den där dagen.
Men den här gången sa Rösten: “Jag kallade Dig och Du ville inte gå.” Det upprepades för tredje gången.
Då sa jag: “Herre, om det där är Du, så låt mig komma tillbaka till jorden igen, så ska jag predika Ditt Evangelium från hustaken och gathörnen. Jag ska berätta för alla om det.”
Då den här synen hade passerat, fann jag, att jag aldrig hade känt mig bättre. Min kirurg var fortfarande kvar i byggnaden. Han kom och tittade till mig och blev förvånad. Han såg ut, som om han trodde, att jag skulle vara död, så sa han: “Jag är inte en man, som går i kyrkan, min praktik är så stor, men jag vet, att Gud har besökt den här pojken.” Varför han sa det, vet jag inte. Ingen hade sagt någonting om det. Om jag då hade vetat, vad jag vet nu, skulle jag ja stigit upp ur den där sängen och ropat Pris ske Hans Namn.
Efter några dagar fick jag vända om hem men jag var fortfarande sjuk och måste bära glasögon på grund av astigmatism. Mitt huvud skakade, då jag tittade på någonting en stund.
Jag började söka och finna Gud. Jag gick från kyrka till kyrka och försökte finna ett ställe, där man hade en gammaldags inbjudan till altaret. Det sorgliga var, att jag inte kunde finna något.
Jag sa, att om jag någonsin blev en kristen, skulle jag verkligen vara en. En predikant, som hörde mig fälla det yttrandet sa: “Nu, Billy boy, går du ut i fanatism.” Jag sa, att om jag någonsin fick någon religion, ville jag känna, då den kom, precis liksom lärjungarna gjorde.
Å, pris ske Hans Namn. Jag fick en religion senare och den har jag fortfarande och med Hans hjälp kommer jag att alltid behålla den.
En kväll blev jag så hungrig efter Gud och en verklig upplevelse, att jag gick ut till det gamla skjulet bakom huset och försökte be. Jag visste inte, hur jag skulle be då, så jag började bara tala till Honom liksom jag skulle tala med vem som helst annan. Plötsligt kom det ett Ljus i skjulet och det bildade ett kors och Rösten från korset talade till mig på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan försvann det. Jag var fascinerad. Då jag kom till besinning igen bad jag: “Herre, om det där var Du, så var snäll och kom och tala till mig igen!” Jag hade läst min Bibel, sedan jag kommit hem från sjukhuset och jag hade läst i 1 Joh. 4: “Mina älskade, tro inte alla andar, utan pröva dem, om de är av Gud!”.
Jag visste, att en ande hade visat sig för mig och då jag bad, visade den sig igen. Då tycktes det mig, som om tusen pund hade lyfts från min själ. Jag hoppade upp och sprang till huset och det verkade, som om jag sprang på luft.
Mor frågade: “Bill, vad har skett med Dig?” Jag svarade: “Jag vet inte men jag känner mig förvisso bra och lätt.” Jag kunde inte stanna i huset längre. Jag måste ut och springa.
Jag visste då, att om Gud ville, att jag skulle predika, skulle Han hela mig. Så jag gick till en församling, som trodde på att smörja med olja och jag blev ögonblickligen helad. Jag såg då, att lärjungarna hade någonting, som de flesta predikanterna idag inte har. Lärjungarna var döpta i Den Helige Ande och kunde så hela de sjuka och utföra mäktiga under i Hans Namn. Så jag började be om dopet i Den Helige Ande och fick det.
En dag omkring sex månader senare gav Gud mig mitt hjärtas begär. Han talade med mig i ett stort Ljus och sa till mig att gå och predika och att be för de sjuka, så skulle Han hela dem, oavsett vilken sjukdom de hade. Jag började predika och göra det, som Han sa till mig att göra. Å, min vän, jag kan inte börja tala om för Dig allt, som har skett: Bilindas ögon öppnades. De lama gick. Cancer har helats och alla slags under har gjorts.
En dag vid början av Spring Street i Jeffersonville, Indidana, efter en två veckors väckelsemötesserie, döpte jag 130 människor. Det var en het augustidag och omkring 3000 människor var närvarande. Jag skulle just döpa den 17:e personen, då jag plötsligt hörde den där stillsamma, lilla Rösten igen och den sa: “Titta upp!” Himlen var som mässing den där heta augustidagen. Vi hade inte fått något regn på omkring tre veckor. Jag hörde Rösten igen och åter för tredje gången sa den: “Titta upp!”
Jag tittade upp och från himlen kom där en stor, lysande stjärna, som jag hade sett många gånger tidigare men som jag inte hade berättat för Er om. Många gånger har jag berättat för folk om att den har uppenbarat sig och de bara skrattade och sa: “Bill, du inbillar Dig bara det där. Eller kanske Du drömde.” Men pris ske Gud, den här gången visade Han Sig synlig för allesammans, för den kom så nära mig, att jag inte ens kunde tala. Sedan några sekunder hade gått, skrek jag och många människor tittade upp och såg stjärnan precis ovanför mig. En del svimmade, medan andra skrek och andra sprang därifrån. Så for stjärnan tillbaka mot himlen och platsen, där den hade försvunnit, var omkring femton kvadratfot och den här platsen fortsatte att röra sig och snurra runt eller liksom gick i vågor. På det här stället hade det bildats ett litet vitt moln och stjärnan togs upp i det här lilla molnet.