En dag bestämde jag mig för, att jag hade funnit ett sätt att göra mig kvitt den där kallelsen. Jag for västerut för att arbeta på en ranch. Min vän, Gud är precis lika stor där ute, som Han är var som helst. Må Du ha nytta av min erfarenhet! Då Han kallar på Dig, svara Honom!
En septembermorgon år 1927 sa jag till mor, att jag skulle på en campingtur till Tunnel Mill, som är ungefär fjorton engelska mil från Jeffersonville, där vi bodde vid den tiden. Jag hade redan planerat en resa till Arizona tillsammans med några vänner. Då mor hörde något från mig igen, var jag inte i Tunnel Mill utan i Phoenix i Arizona, på språng bort från Kärlekens Gud. Ranchlivet var mycket bra en tid, men det blev snart enahanda liksom varje annat världsligt nöje. Men får jag säga här, pris ske Gud, att upplevelsen med Jesus blir ljuvligare och ljuvligare hela tiden och aldrig blir enahanda. Jesus ger alltid fullkomlig frid och tröst.
Många gånger har jag hört vinden blåsa genom de höga furorna. Det verkade som om jag kunde höra Hans Röst ropa ute i skogen och säga: “Adam, var är Du?” Stjärnorna verkade vara så nära, att man skulle kunna plocka dem med sina händer. Gud verkade vara så nära.
En sak med det där landet är vägarna i öknen. Om man en gång kommer bort från vägen, går man så lätt vilse. Turisterna ser så många gånger små ökenblommor och lämnar den banade vägen för att plocka dem. De går bort i öknen och går vilse och dör ibland av törst. Så är det också på den kristna vägen — Gud har en banad väg. Han talar om den i Jesajas 35:e kapitel. Den kallas “Helighetens banade väg”. Många gånger drar världens nöjen en från den banade vägen. Då har man förlorat sin upplevelse med Gud. Då man är vilse i öknen, visar sig ibland en hägring. För folk, som håller på att dö av törst, kommer hägringen att vara en flod eller en sjö. Många gånger springer folk efter dem och faller i dem bara för att finna, att de bara badar i het sand. Ibland visar djävulen en någonting, som han säger är så härligt. Det där är bara en hägring, det är någonting, som inte är verkligt. Om man lyssnar, kommer man bara att finna sig hopa sorg över sitt huvud. Lyssna inte till honom, käre läsare! Tro på Jesus, som ger Dig levande vatten åt dem, som hungrar och törstar.
En dag fick jag ett brev hemifrån, som sade mig, att en av mina bröder var mycket sjuk. Det var Edward, min närmaste. Naturligtvis trodde jag inte, att det var allvarligt, så jag trodde, att han skulle bli bra. Men en kväll några dagar senare, då jag kom ifrån staden, då jag gick genom matsalen på ranchen, såg jag ett papper på bordet. Jag tog upp det. Det stod: “Bill, kom ut till norra betesmarken! Mycket viktigt!” Sedan jag läst lappen gick jag och en vän ut till betesmarken. Den första personen jag mötte var en gammal Lone Star-arbetare, som arbetade på ranchen. Han hette Durfy, men vi kallade honom “Pop”. Han hade ett sorgset uttryck i sitt ansikte, då han sa: “Billy boy, jag har dåliga nyheter åt Dig.” Då kom förmannen fram till oss. De sa mig, att ett telegram just hade kommit, som meddelade, att min bror hade dött.
Käre vän, för ett ögonblick kunde jag inte röra mig. Det var det första dödsfallet i vår familj. Men jag vill säga, att det första jag tänkte på, var om han var beredd att dö. Då jag vände mig och tittade över den gula prärien, rann tårarna nedför mina kinder. Hur kom jag inte ihåg, hur vi hade kämpat tillsammans, då vi var småpojkar, och hur svårt det hade varit för oss.
Vi gick till skolan med knappt nog att äta. Tårna stack ut ur våra skor och vi måste ha på oss gamla rockar, som var knäppta högt i halsen, för att vi inte hade några skjortor på oss. Hur mindes jag inte också en dag, då Mor hade i litet popcorn i en liten hink till lunch. Vi åt inte tillsammans med de andra barnen. Vi hade inte råd med sådan mat, som de hade. Vi smög oss alltid över kullen och åt. Jag kommer ihåg den dagen vi hade popcorn, vi tyckte det var en riktig begivenhet. Så för att vara säker på, att jag fick min del av det, gick jag ut före klockan tolv och tog en rejäl näve, innan min bror fick sin del.
Då jag så stod där och tittade på den där solsvedda prärien, tänkte jag på alla de där sakerna och undrade, om Gud hade hämtat honom till ett bättre ställe. Då kallade Gud mig igen, men som vanligt försökte jag slå bort det.
Jag gjorde mig i ordning för att komma hem till begravningen. Då pastor McKinny från Port Fulton Church, en man som är precis som en far för mig, förrättade jordfästningen, nämnde han att: “Det kanske finns någon här, som inte känner Gud, om så är, ta emot Honom nu!” Å, så jag klamrade mig fast vid min stol, Gud verkade igen. Käre läsare, då Han kallar, så svara Honom!
Jag ska aldrig glömma, hur stackars gamle Pappa och Mor grät efter begravningen. Jag ville fara tillbaka västerut men Mor tiggde mig så bevekande att stanna, att jag till sist gick med på att stanna, om jag kunde få arbete. Jag fick snart ett jobb hos Public Service Company of Indiana.
Omkring två år senare, medan jag provade mätare vid Gas Works i New Albany, blev jag gasförgiftad och jag led av det i veckor. Jag gick till alla doktorer jag kände. Jag fick ingen lindring. Jag led av sur mage, som orsakades av gasens effekter. Det blev värre hela tiden. Jag togs till specialister i Louisville i Kentucky. De sa till slut, att det var min blindtarm och sa, att jag måste opereras. Jag kunde inte tro det, för jag hade aldrig haft ont i sidan. Doktorerna sa, att de inte kunde göra mer åt mig, förrän jag blivit opererad. Till sist gick jag med på att få det gjort men krävde, att de skulle använda lokalbedövning, så jag kunde se på operationen.
Å, jag ville ha någon hos mig, som kände Gud. Jag trodde på bön men kunde inte be. Så predikanten från First Baptist Church gick med mig till operationssalen.
Då de tog mig från bordet till min säng, kände jag, hur jag blev svagare och svagare hela tiden. Det var knappt, att mitt hjärta slog. Jag kände döden nalkas. Min andhämtning blev snabbare hela tiden. Jag visste, att jag hade nått slutet på min väg. Å, min vän, vänta tills Du kommer dit en gång, då kommer Du att tänka på en massa saker, du har gjort. Jag visste, att jag aldrig hade rökt, druckit eller haft några orena vanor men jag visste, att jag inte var redo att möta min Gud.
Min vän, om Du bara är en kall, formell församlingsmedlem, kommer Du att veta, då Du kommer fram till slutet, att Du inte är redo. Så om det är allt Du vet om min Gud, ber jag Dig, att Du just här böjer knä och ber Jesus att ge Dig upplevelsen av att bli född på nytt, liksom Han sa till Nikodemus i Johannes 3:e kapitel och å, så glädjens klockor kommer att ringa! Pris ske Hans Namn!